han stannade och därpå skyndade efter. Några ögonblick senare kände han en hand på sin arm.
— Dorian! Vilken lyckträff! Jag har väntat på dig i ditt bibliotek sedan klockan nio. Slutligen tyckte jag synd om din betjänt, och jag sade till honom att gå till sängs när han släppte ut mig. Jag reser med nattåget till Paris och ville träffa dig innan jag for. Jag tyckte det var du. Jag kände igen dig på pälsen. Kände inte du igen mig?
— I den här dimman? Nej, käre Basil — jag känner knappast igen Grosvenor Square. Jag tror mitt hus ligger någonstans här. Men jag är inte säker på det! Det var tråkigt att du skall resa. Jag har inte sett dig på en hel evighet. Du kommer väl snart tillbaka?
— Nej, jag kommer att stanna borta i sex månader. Jag tänker hyra en ateljé i Paris och stänga in mig tills jag har fullbordat en större tavla jag har i huvudet. Här är vi vid din port. Låt mig komma in ett ögonblick. Jag har något att säga dig.
— Det gläder mig. Men försummar du inte ditt tåg? sade Dorian slappt, när han gick uppför trappan och öppnade dörren med sin nyckel. Lampskenet trängde långsamt ut genom dimman och Hallward såg på klockan.
— Jag har gott om tid, svarade han. Tåget går först en kvart över tolv, och nu är hon precis elva. Jag var på väg till klubben för att söka dig där. Jag har inte något besvär med bagaget, eftersom jag skickat de större sakerna i förväg. Jag har endast den här handväskan och kan bekvämt hinna till stationen på tjugu minuter.
Dorian betraktade honom leende. — Så reser en fin målare! En handväska och en ulster! Kom in annars tränger dimman in i huset. Och tala inte om allvarliga
