inte tro något illa. Och dock ser jag dig sällan, och du kommer aldrig mer i min ateljé, och när jag inte ser dig och hör alla dessa ohyggliga rykten som man viskar om dig, så vet jag inte vad jag skall säga. Hur kommer det sig, att en man sådan som hertigen av Berwick lämnar ett klubbrum, när du kommer in? Vad är orsaken till att så många gentlemän i London vägrar att gå till dig eller att bjuda dig till sig? Du var en gång vän med lord Staveley. Jag träffade honom på en middag i förra veckan. Ditt namn blev tillfälligtvis nämnt i förbindelse med de miniatyrmålningar du har lånat ut till Dudleyutställningen. Staveley krökte föraktfullt på läppen och sade att han ingenting hade att invända mot din konstnärliga smak, men att du inte var en man som en oskyldig flicka borde få lära känna eller en ärbar kvinna kunde vara tillsammans med i samma rum. Jag bad honom komma ihåg att jag var din vän, och frågade vad han menade. Han förklarade det för mig och upprepade det högt inför alla de andra. Det var fruktansvärt. Varför blir din vänskap så ödesdiger för unga män? Som nu den där eländige pojken vid gardet som begick självmord — du var hans intimaste vän. Och sir Henry Ashton som måste lämna England med ett vanärat namn — han och du var oskiljaktiga. Och Adrian Singleton och hans förskräckliga slut! Och lord Kents ende son med sin förstörda levnadsbana. Jag träffade hans far i förrgår. Han var bruten av sorg och skam. Och den unge hertigen av Perth! Vilket liv för han väl nu? Ingen gentleman vill umgås med honom.
— Sluta, Basil! Du talar om saker som du inte har reda på, sade Dorian Gray i en ton av djupt förakt. Du frågar mig varför Berwick lämnar rummet, när jag kommer in? Därför att jag vet allt om honom, och
