inte därför att han vet något om mig. Med det blod han har i sina ådror, hur skulle hans historia kunna vara otadlig? Du frågar mig efter Henry Ashton och unge Perth. Har jag lärt den ene hans laster och den andre hans utsvävningar? Och om Kents dumme son tar sin hustru från gatan, vad angår det mig? Om Adrian Singleton skriver sin väns namn på en växel, är jag hans förmyndare? Jag vet hur man pratar i England. Medelklassen luftar sin inskränkta moral vid sina otympliga middagsbord och viskar om vad de kalar societetens osedlighet för att göra troligt att de rör sig i de bästa kretsar och är intima med dem de baktalar. I det här landet behöver man endast äga omdömesförmåga och förstånd för att få alla gemena tungor emot sig. Och hurdant liv för alla dessa som spelar dygdemönster? Min käre vän, du glömmer att vi befinner oss i hyckleriets fädernesland.
— Dorian, ropade Hallward, det är inte tal om det. England är svårt nog, det vet jag, och den engelska societeten är dålig alltigenom. Men just därför önskar jag att du vore absolut otadlig. Du har inte varit det. Man äger rätt att bedöma en man efter den makt han utövar på sina vänner. Dina vänner förlorar allt sinne för godhet, ära och anständighet. Du har fyllt dem med vanvettiga begär efter njutningar. De har sjunkit djupt. Det är ditt verk, och ändå kan du skratta som du nu gör. Och det finns något som är ännu värre. Jag vet att du och Harry är oskiljaktiga. Och just därför skulle ni inte ha gjort hans vackra systers namn till en visa i var mans mun.
— Väg dina ord, Basil, du går för långt.
— Jag måste tala och du måste höra. Du skall höra på. När du lärde känna lady Gwendolen hade ännu ingen skymt av förtal snuddat vid henne. Finns det
