XIII
Dorian lämnade rummet och började gå uppför trapporna. Basil Hallward följde tätt efter. De gick tysta som man instinktivt gör om natten. Lampan kastade fantastiska skuggor på trappstegen och väggarna. En vindstöt kom fönsterrutorna att skallra.
När de nått översta våningen, satte Dorian lampan på golvet, tog fram nyckeln och vred om låset. — Du envisas att vilja veta det, Basil? frågade han lågt.
— Ja.
— Det gläder mig, svarade Dorian leende. Därpå tillade han något strävt: — Du är den enda mänska i världen som har rätt att veta allt om mig. Du har haft mer inflytande på mitt liv än du själv anar.
Han tog lampan, öppnade dörren och gick in. Ett kallt luftdrag slog emot dem, och ur lampglaset sköt upp en mörk orangegul låga. Dorian ryste.
— Stäng dörren efter dig, viskade han och satte lampan på bordet.
Hallward tittade sig förvirrad omkring. Man kunde se på rummet att det inte hade varit bebott på åratal. En urblekt flamsk gobeläng, en övertäckt tavla, en gammal italiensk kista och en nästan tom bokhylla — det var allt vad det innehöll förutom en stol och ett bord. När Dorian Gray tände en ljusstump som stod på spiselkarmen, såg Basil att allt var betäckt med damm och att mattan var trasig. En råtta kilade prasslande bakom panelen. Luften var fuktig och unken.
— Du tror alltså att endast Gud kan se själen, Basil? Dra bort det där skynket, så får du se min själ. Rösten ljöd kall och hård.
