Dorian ryste och gick in och stängde glasdörren efter sig.
Han gick tvärs över golvet, vred om nyckeln i låset och öppnade dörren åt trappan. Han såg inte ens på den mördade. Ingenting kunde förbättra situationen. Vännen, som hade målat det ödesdigra porträttet, orsaken till allt elände, var undanröjd ur hans liv. Det var nog.
Då påminde han sig lampan. Den var ett sällsynt, moriskt arbete av matt silver, inlagd med arabesker av oxiderat stål och besatt med stora turkoser. Betjänten kunde möjligen sakna den och fråga efter den. Han tvekade ett ögonblick. Därpå återvände han och tog lampan från bordet. Han kunde inte undgå att se på den döde. Så lugnt han satt där! Så hemskt vita de långa händerna såg ut! Han var som en skräckinjagande vaxbild.
Sedan Dorian hade stängt dörren efter sig, smög han sig tyst utför trappan. Trappstegen knarrade och tycktes jämra sig av smärta. Han stannade flera gånger och väntade. Nej, allting var tyst. Det var endast ljudet av hans egna steg.
När han kom in i biblioteket, såg han resväskan och ulstern. De måste gömmas undan någonstans. Han öppnade ett hemligt klädskåp i väggpanelen där han också förvarade sina egna mystiska förklädnader, och lade in dem där. Senare kunde han lätt bränna upp dem. Han såg på sin klocka. Den fattades tio minuter i halv två.
Han satte sig och började tänka. Varje år, ja nästan varje månad blev mänskor hängda i England för detsamma som han nu hade gjort. Det hade legat vanvettig mordmani i luften. Någon röd stjärna hade kommit för nära jorden… Men fanns det väl ett enda bevis mot honom? Basil Hallward hade lämnat huset klockan
