Men så småningom började nattens händelser att på tysta, blodstänkta fötter krypa tillbaka in i Dorians hjärta och där avteckna sig med hemsk tydlighet. Han sjönk ihop då han mindes allt det som han hade lidit, och i ett ögonblick återvände hela hans hat mot Basil Hallward — det hat, som hade drivit honom till mordet, och han blev iskall av vrede. Den döde satt ännu däruppe, till och med nu i solskenet. Så hemskt! Sådana fula saker passar för mörkret, inte för dagsljuset.
Dorian kände att om han grubblade över vad han hade genomgått, skulle han bli sjuk eller vansinnig. Det fanns synder som det var större njutning att minnas än att begå, obetalda triumfer som mera tillfredsställde ens fåfänga än ens lidelse och som: verkade kraftigare och mera upplivande på förståndet än på sinnena. Men det här var ingen sådan. Det här var något, som man måste driva ut ur hjärnan, döva med vallmo och strypa för att inte själv bli strypt.
När halvtimmen slog, strök han sig över pannan. Därpå steg han hastigt upp och klädde sig omsorgsfullare än vanligt. Han sökte länge bland halsdukar och kråsnålar och bytte flera gånger om ringar. Han satt även länge vid frukostbordet, smakade på de olika rätterna, pratade med sin betjänt om några nya livréer som han skulle låta göra för tjänarna på Selby, och såg igenom sin korrespondens. Åt några av breven skrattade han. Tre förargade honom. Ett läste han igenom flera gånger och rev därefter sönder det med ett otåligt uttryck i ansiktet.
— Kvinnorna har ett fruktansvärt minne! som lord Henry en gång hade sagt.
Sedan han hade tömt en kopp svart kaffe, torkade han sig långsamt om munnen med servetten, gav betjänten ett tecken att vänta och satte sig ned och skrev
