två brev. Ett stoppade han i fickan, det andra gav han betjänten.
— Bär det här till 152 Hertford Street, Francis, och om mr Campbell är bortrest, så be om hans adress.
Så snart Dorian blev ensam, tände han en cigarrett och började teckna på en bit papper, först blommor, så arkitektur och slutligen ansikten. Plötsligt märkte han, att vart ansikte han tecknade blev fantastiskt likt Basil Hallward. Han rynkade pannan och reste sig samt gick till bokhyllan och tog en bok på måfå. Han var fast besluten att inte tänka på vad som hade hänt, förrän det var absolut nödvändigt.
Han lade sig på soffan och såg på boktiteln. Det var Gautiers Emaux et Camées i Charpentiers upplaga på japanskt papper med etsningar av Jacquemart. Bandet var av citrongrönt skinn med ett mönster av granatäpplen och ett förgyllt gallerverk. Det var en gåva från Adrian Singleton. Då han bläddrade i den, föll hans blick på dikten om Lacenaires hand, denna källa, gula hand, »du supplice encore mat lavée», med sina duniga röda hår och sina »doigts de faune». Han såg på sina egna vita, smidiga fingrar, ryste mot sin vilja och bläddrade vidare, tills han kom till de härliga stroferna om Venedig:
»Sur une gamme chromatique,
le sein de perles ruisselant,
la Vénus de l’Adriatique
sort de l’eau son corps rose et blanc.
Les dômes, sur l’azur des ondes
suivant la phrase au pur contour,
s’enflent comme des gorges rondes
que soulève un soupir damour.
