L’esquf aborde, et me dépose,
jetant son amarre au pilier,
devant une façade rose,
sur le marbre d’un escalier.»
Hur makalösa var de inte! När man läste dem, tyckte man sig glida över de gröna vattenvägarna i pärlornas och nejlikornas stad, utsträckt i en svart gondol med förstäv av silver och med svajande förhängen. Dessa enkla rader liknade de raka, turkosblåa strimmor som följer en på vägen ut till Lido. De hastiga färgglimtarna påminde honom om glansen hos de opal- och irishalsade fåglar, som svärmar omkring den höga med små gluggar försedda kampanilen eller stolt kråmar sig i de skumma, dammiga arkaderna. Han lutade sig tillbaka, och med halvslutna ögon upprepade han gång på gång:
»Devant une façade rose,
Sur le marbre d’un escalier.»
I de två raderna var hela Venedig återgivet. Dorian tänkte på den höst han hade tillbragt där, och på en underbar kärlekshistoria som hade lockat honom till en hop galna, romantiska dårskaper. Alla ställen har sin romantik. Men Venedig liksom Oxford hade bevarat sin bakgrund för romantiken, och för en äkta romantiker är bakgrunden allt eller nästan allt. Basil hade tillbragt en tid tillsammans med honom där och varit alldeles utom sig av beundran över Tintoretto. Stackars Basil! Att behöva dö på det viset!
Dorian suckade och tog åter fatt på boken och försökte glömma. Han läste om svalorna som flyger ut och in i det lilla kaféet i Smyrna, där hadjierna sitter och räknar sina bärnstenskulor och där de turban-
