om att en kemist var en person som expedierade recept. Han var dessutom en förträfflig musiker som spelade piano och violin bättre än de flesta amatörer. Det var egentligen musiken som först hade fört honom samman med Dorian Gray — musiken och denna oförklarliga makt som Dorian tycktes kunna utöva när han ville, och som han ofta utövade utan att veta det.
De hade lärt känna varandra en afton hos lady Berkshire när Rubinstein spelade där, och sedan såg man dem alltid tillsammans på Operan eller annorstädes där det gavs god musik. Deras vänskap varade i aderton månader. Campbell var alltid antingen på Selby eller i Grosvenor Square. För honom som för många andra var Dorian Gray typen för allt i livet som är utsökt och förtrollande. Om de hade grälat med varandra eller inte fick man aldrig veta. Men plötsligt märkte man att de knappt tilltalade varandra när de råkades, och att Campbell alltid tidigt lämnade det sällskap där Dorian Gray var närvarande, Han hade också förändrat sig — var ofta påfallande melankolisk, tycktes hata musik och ville aldrig själv spela. När man bad honom därom, ursäktade han sig med att han var så upptagen av vetenskapen att han ingen tid hade att öva sig. Och det var också sant. För var dag intresserade han sig mer för biologin, och en eller två gånger förekom hans namn i vetenskapliga tidskrifter i förbindelse med märkvärdiga experiment.
Det var den man som Dorian väntade. Var sekund såg han på sin klocka. Och allt som minuterna gick, blev han mer upphetsad. Slutligen rusade han upp och började gå fram och tillbaka i rummet som ett vackert, inburat djur. Han tog långa, smygande steg. Hans händer var iskalla.
