att tro något, så kan jag tro vad som helst, förutsatt att det är någorlunda otroligt.
Vinden skakade några blommor från träden, och de tunga syrenklasarna med sina stjärndruvor rörde sig fram och åter. En gräshoppa började sjunga vid muren, och en tunn, långsträckt trollslända svävade förbi på sina skira vingar. Lord Henry kände det som kunde han höra Basil Hallwards hjärta slå och väntade med undran på vad som nu skulle komma.
— Historien är helt enkelt denna, sade målaren efter en stunds tystnad. För två månader sedan var jag en afton hos lady Brandon. Du vet, vi stackars konstnärer måste då och då visa oss i sällskapslivet för att påminna publiken om att vi inte är vildar. Du sade mig en gång, att genom frack och vit halsduk kan alla, ja till och med en börsjobbare, få namn om sig att vara mycket civiliserade. Gott, efter att jag hade varit där i ungefär tio minuter och underhållit mig med utspökade änkor och tråkiga akademiker, kände jag plötsligt att någon såg på mig. Jag vände mig halvt om och såg Dorian Gray för första gången. Då våra ögon möttes kände jag att jag blev blek. Jag fick någon konstig skräckkänsla. Jag visste, att jag stod mitt emot någon vars blotta personlighet var så fascinerande att den skulle sluka hela mitt väsen, hela min själ, hela min konst, om jag gav efter därför. Jag ville inte att någonting yttre skulle få inflytande på mitt liv. Du vet själv, Harry, hur självständig jag är till min natur. Jag har alltid varit min egen herre, åtminstone tills jag träffade Dorian Gray. Då — men jag vet inte hur jag skall förklara det för dig: något tycktes säga mig, att jag stod vid en fruktansvärd vändpunkt i mitt liv. Jag hade en sällsam aning att ödet ville bereda mig underbara fröjder och sorger. Jag blev ängslig och vände mig om för att
