ningen. Det luktade starkt salpetersyra i rummet. Men gestalten som hade suttit vid bordet, var borta.
XV
Samma afton klockan halv nio blev Dorian Gray av bugande betjänter visad in i lady Narboroughs salong. Han bar en utsökt sällskapsdräkt med en stor bukett parmavioler i knapphålet. Hans huvud bultade nervöst och feberhett, och han kände sig fruktansvärt överretad. Men hans sätt att buga sig över värdinnans hand var lika lätt och elegant som vanligt. Kanske man aldrig är så otvungen som när man måste spela en roll. Säkert kunde ingen som såg Dorian Gray denna afton, komma på den tanken att han hade upplevt en tragedi, så hemsk som någon i vår tid. Dessa fint formade fingrar kunde aldrig ha fattat om en kniv i ont uppsåt, och dessa leende läppar hade säkert aldrig hädat Gud och det goda. Han beundrade själv sitt lugna uppträdande; och ett ögonblick kände han intensivt den fruktansvärda njutningen i att föra ett dubbelliv.
Sällskapet bestod endast av några få personer, som vetkade ha sammanförts i största hast. Lady Narborough var en mycket älskvärd dam med — som lord Henry brukade uttrycka sig — resterna av en verkligt anmärkningsvärd fulhet i sitt yttre. Hon hade varit den förträffligaste hustru åt den tråkigaste ambassadör. Efter att sin plikt likmätigt ha begravt sin man i ett av henne själv tecknat marmormausoleum och gift bort sina döttrar med några äldre, rika herrar, hängav hon sig helt åt att njuta av fransk diktning, franskt kök och, när hon så kunde, fransk esprit.
