Dorian räknades till hennes speciella gunstlingar, och hon sade till honom alltid hur glad hon var att inte ha mött honom i sin ungdom.
— Min vän, jag vet att jag skulle ha blivit vansinnigt förälskad i er, brukade hon säga, och att jag skulle ha tappat alla hämningar för er skull. Det var tur att ni inte var påtänkt den gången. Som jag då hade det, vågade jag inte ens flirta med någon… Men det är Narboroughs fel. Han var förskräckligt närsynt, och att hålla sig med en man, som inte ser någonting, är inte roligt.
Denna afton var hennes gäster tämligen tråkiga. Saken var nämligen den — som hon bakom en illa medfaren solfjäder förklarade för Dorian — att en av hennes gifta döttrar plötsligt hade kommit på ett längre besök och, vad värre var, tagit sin man med sig.
— Min vän, jag tycker verkligen det är hänsynslöst av henne, viskade hon. Visserligen hälsar jag på dem var sommar, när jag kommer från Homburg. En gammal kvinna som jag behöver litet frisk luft emellanåt och dessutom ruskar jag verkligen upp dem. Ni kan inte tänka er ett sådant liv de för där nere. Det är rena, oförfalskade lantlivet. De stiger upp tidigt för de har så mycket att göra och lägger sig tidigt för de har så litet att tänka på. Det har inte förekommit någon skandal i trakten sedan drottning Elisabeths dagar, och följaktligen somnar allihop efter middagen. Ni skall slippa att sitta bredvid någon av dem. Ni skall sitta bredvid mig och roa mig.
Dorian mumlade något artigt och såg sig omkring i rummet. Ja, det var sannerligen ett tråkigt sällskap. Två av gästerna hade han aldrig förr sett. De andra var Ernest Harrowden, en av dessa medelålders medelmåttor som är så vanliga i Londonklubbarna, som
