inga fiender har, men som är illa omtyckta av sina vänner; lady Roxton, en utspökad, kroknäst, fyrtiosjuårig dam som alltid försökte kompromettera sig, men som var så utomordentligt alldaglig att ingen, till hennes stora missräkning, ville tro något illa om henne; mrs Erlynne, en påflugen nolla med en behagfull läspning och venezianrött hår; lady Alice Chapman, husets dotter, en dryg, tråkig dam, med ett av dessa karakteristiska engelska ansikten som man glömmer så fort man har sett dem, och hennes man, en rödkindad, vitskäggig person, som, liksom så många andra av hans stånd inbillade sig att överdriven munterhet kan ersätta fullkomlig idébrist.
Dorian ångrade redan att han hade kommit dit, då lady Narborough plötsligt såg på den stora förgyllda bordstudsaren, som glatt svängde sin pendel på den malmfärgade kamingesimsen, och utropade:
— Så skamligt av Henry Wotton att komma så sent! I morse sände jag på vinst och förlust bud till honom, och han lovade dyrt och heligt att inte svika mig.
Det var en tröst att Harry skulle komma. När dörren slogs upp och Dorian hörde lordens dämpade, melodiska röst behagfullt framföra en lögnaktig ursäkt, kände han sig inte längre uttråkad.
Men vid bordet förmådde han inte äta något. Han lät rätt efter rätt gå sig orörd förbi. Lady Narborough grälade på honom hela tiden. Hon kallade det en »förolämpning mot den stackars Adolphe» som hade komponerat matsedeln enkom för Dorian. Då och då såg lord Henry över bordet på honom och kände sig förvånad över hans tystnad och tankspriddhet. Allt som oftast fyllde betjänten hans champagneglas. Han tömde det begärligt, och hans törst tycktes växa.
— Dorian, sade lord Henry slutligen när man serve-
