— Med uppgift om deras ålder, lady Narborough? frågade Dorian.
— Naturligtvis med uppgift om deras ålder — en smula korrigerad. Men man skall inte förhasta sig. Jag vill det skall bli vad Morning Post kallar en passande förbindelse och att ni båda skall bli lyckliga.
— Så mycket dumheter folk kan prata om lyckliga äktenskap, ropade lord Henry. En man kan bli lycklig med vilken kvinna som helst, förutsatt att han inte älskar henne.
— Å, vilken cyniker ni är! utropade den gamla damen, sköt tillbaka sin stol och nickade åt lady Roxton. Ni måste snart komma och äta middag hos mig igen. Ni är mycket nervstärkande, mycket mera än de medel sir Andrew skriver ut åt mig. Men ni måste säga vad slags folk ni vill vara tillsammans med. Jag vill det skall bli ett riktigt muntert sällskap.
— Jag älskar män som har en framtid och kvinnor som har ett förflutet, svarade han. Eller tror ni kanske att det då skulle bli en fruntimmersbjudning?
— Jag fruktar det, sade hon skrattande och reste sig. Min kära lady Roxton, jag ber tusen gånger om ursäkt, tillade hon. Jag såg inte att ni inte hade rökt upp er cigarrett.
— Gör ingenting, lady Narborough. Jag röker för mycket. Jag skall bli måttligare hädanefter.
— Ack nej, bli inte det, lady Roxton! sade lord Henry. Måttlighet är någonting fatalt. Nog är lika tråkigt som att helt enkelt bara äta. Över nog är lika trevligt som att festa.
Lady Roxton betraktade honom nyfiket.
— Ni måste komma och förklara det för mig någon eftermiddag, lord Henry. Det låter som en förtjusande teori, mumlade hon och gled ut genom dörren.
