du så vill. De har varit i elden, och vad elden inte förstör, det härdar den. Hon har erfarenhet.
— Hur länge har hon varit gift? frågade Dorian.
— En hel evighet, säger hon själv. Om man skall tro pärskalendern, har hon varit det i tio år. Men tio år med Monmouth förefaller nog som en hel evighet. Vilka blir det för övrigt?
— Å, Willoughbys, lord Rugby med fru, vår värdinna här, Geoffrey Clouston — de vanliga. Jag har också bjudit lord Grotrian.
— Honom gillar jag, sade lord Henry. Men många tål honom inte. Jag finner honom ypperlig. Han klär sig emellanåt en smula hyperelegant men det gottgör han genom att vara absolut överkultiverad. Han är en mycket modern typ.
— Jag vet inte om han kan komma, Harry. Kanske han måste resa med sin far till Monte Carlo.
— Så besvärliga föräldrar är! Försök att få honom med. Apropå, Dorian, du försvann så tidigt i går afton. Du gick före elva. Vad gjorde du sedan? Gick du direkt hem?
Dorian såg flyktigt på honom och rynkade pannan.
— Nej, Harry, sade han efter en paus, jag kom hem först omkring klockan tre.
— Var du på klubben?
— Ja, svarade Dorian och bet sig i läppen. Nej, inte där. Jag var inte på klubben. Jag drev omkring. Jag har glömt vad jag gjorde… Vad du är nyfiken, Harry. Du skall alltid veta vad man gör. Jag vill alltid glömma vad jag har gjort. Jag kom hem klockan halv tre, om du vill veta tiden precis. Jag hade glömt nyckeln så min betjänt måste öppna. Om du vill ha det bekräftat kan du ju fråga honom.
Lord Henry ryckte på axlarna.
