— Han tror han har fått rödmyror på sig, skrattade den ena kvinnan när Dorian gick förbi. Mannen såg skräckslagen på henne och började jämra sig.
Längst bort i rummet var en liten trappa som förde upp till en mörk kammare. När Dorian rusade uppför dess tre slitna steg, slog den tunga opiumröken emot honom. Han drog djupt efter andan, och hans näsvingar skälvde av tillfredsställelse. Då han kom in fick han se en ung man med slätt, gult hår, som tände en lång, tunn pipa över en lampa och tveksamt nickade åt honom.
— Är du här, Adrian? viskade Dorian.
— Var skulle jag eljest vara? svarade han slött. Ingen av pojkarna vill kännas vid mig mer.
— Jag trodde du hade lämnat England.
— Darlington tänker inte vidta några åtgärder mot mig. Min bror betalte slutligen växeln. George vill heller inte veta av mig… Och mig gör det ingenting, tillade han med en suck. Så länge man har det här, behöver man inga vänner. Jag tror jag har haft för många vänner.
Dorian ryckte till och såg sig om på de groteska gestalter som i fantastiska ställningar låg på de trasiga madrasserna. De förvridna lemmarna, de öppna munnarna och de stela, glanslösa ögonen förhäxade honom. Han visste i vilka sällsamma himlar de nu dvaldes och i vilka skumma helveten de lärde känna nya, hemliga njutningar. De hade det bättre än han. Han var fjättrad i tankens bojor. Minnet frätte honom som en hemsk sjukdom. Emellanåt tyckte han att Basil Hallwards ögon stirrade på honom. Han kände att han icke kunde stanna här. Adrian Singletons närvaro generade honom. Han ville dit, där ingen kände honom. Han sökte fly från sig själv.
