Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/233

Den här sidan har korrekturlästs
231
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

enda fel. Oupphörligt måste man betala. I sina affärer med mänskorna avslutade ödet aldrig sina räkenskaper.

Det ges ögonblick — så säger psykologerna — då åtrån efter synd, eller vad världen kallar synd, så behärskar ett väsen att varje kroppens fiber och varje hjärnans cell hetsas av fruktansvärda impulser. Man och kvinna förlorar i sådana ögonblick sin viljas frihet. De strävar som automater mot sitt hemska mål. De har inte mera något val, själva deras samvete är dött eller, om det lever, lever det endast för att förläna upprorsandan tjusning och trotset behag. Ty alla synder — teologerna tröttnar aldrig att upprepa det — är olydnadssynder. När överängeln, det ondas morgonstjärna, störtades från himlen, föll han som upprorsstiftare.

Känslolös, lidelsefullt begiven på det onda, med besudlad fantasi och en själ som törstade efter uppror skyndade Dorian Gray vidare. Men just när han störtade sig in i en mörk valvgång som ofta hade tjänat honom som genväg till de illa beryktade nästen han besökte, kände han sig plötsligt gripen bakifrån, och innan han fick tid att försvara sig pressades han våldsamt mot en vägg och en brutal näve slöt sig om hans strupe.

Han kämpade som en vansinnig för sitt liv, och med en fruktansvärd ansträngning slet han sig lös från de kvävande fingrarna. I samma ögonblick hörde han klicket från en revolver och såg glimten av en polerad stålpipa riktas mot sin panna av en liten undersätsig man som otydligt skymtade fram i mörkret.

— Vad vill ni? frågade Dorian.

— Tyst, sade mannen. Om ni rör er, skjuter jag ner er.

— Ni är galen. Vad har jag gjort er?