vilt och hänsynlöst uppsluppen när han satt vid bordet. Men emellanåt ryste han när han erinrade sig hur han hade sett James Vanes ansikte pressas som en vit duk mot ett av växthusets fönster.
XVIII
Följande dag lämnade han inte huset utan uppehöll sig största delen av tiden på sitt rum. Han var sjuk av dödsfruktan men ändå likgiltig för livet. Känslan av att vara jagad, uppspårad och insnärjd behärskade honom. Det behövdes blott att gardinerna fladdrade för luftdraget för att han skulle råka i darrning. De vissna löven som flög mot de blyinfattade rutorna, tyckte han liknade hans egna brutna föresatser och vilda ånger. När han slöt ögonen, såg han om igen sjömannens ansikte kika in genom det immiga glaset, och åter sammanpressades hans hjärta av ångest.
Men kanske var det endast hans inbillning som hade lockat fram hämnden ur natten och framställt för honom straffets hemska skepnader. Livet var ett kaos, men inbillningen hade sin fruktansvärt hårda logik. Inbillningen hetsade ångern hack i häl efter synden. Inbillningen var orsak till att alla förbrytelser alstrade en vanskapt avkomma. I det verkliga livet blev aldrig det onda bestraffat och aldrig det goda belönat. De starka har framgång, de svaga går under. Det var allt. Dessutom — om någon främling hade smugit omkring huset, skulle betjänterna eller skogvaktarna ha
