sett honom. Om man hade sett fotspår i blomsterrabatterna skulle nog trädgårdsdrängarna ha anmält det. Ja, det var endast inbillning! Sibyl Vanes bror hade inte kommit tillbaka för att döda honom. Han hade seglat bort med sitt skepp för att förlisa under någon vinterstorm. För honom var han säker. Mannen visste inte vem han var. Hans ungdomliga utseende hade räddat honom.
Men ändå, om det också endast var en inbillning — så fruktansvärt att samvetet kunde framkalla dylika skräckbilder och göra dem synliga och komma dem att röra sig framför en. Hurdant skulle hans liv bli om skuggorna från hans brott dag och natt skulle stirra på honom från tysta vrår, håna honom från hemliga gömmor, viska i hans öra när han satt vid festmåltiden, och med isiga fingrar väcka honom ur sömnen? Han bleknade vid tanken därpå och tyckte att luften plötsligt hade blivit kallare. Å, i vilken stund av ursinnigt vanvett hade han inte dödat sin vän! Hur hemskt var inte blotta minnet av scenen! Han återsåg det hela. Var avskyvärd detalj återvände med stegrad fasa. Ur tidens svarta håla reste sig hans synder i scharlakansröda svepningar…
När lord Henry klockan sex kom in till honom grät Dorian som om hjärtat ville brista.
Först på tredje dagen vågade han sig ut. I den klara vintermorgonens barrdoftande luft låg något som återgav honom glädje och levnadsmod. Men det var inte bara omgivningens fysiska tillstånd som framkallade denna förändring. Hans egen natur hade gjort front mot de övermåttans kval som hade sökt splittra och försvaga hans harmoniska sinneslugn. Så är det alltid med förfinade och överkänsliga temperament. Deras starka lidelser måste böjas eller brytas. Antingen dö-
