dar de eller dör själva. Ytliga sorger och ytlig kärlek lever länge. Stor kärlek och stor smärta dukar under för sin egen fullhet. Dessutom kände sig Dorian övertygad om att han hade varit offer för sin egen uppskrämda fantasi, och han tänkte nu tillbaka på sin fruktan både med en smula medlidande och en hel del förakt.
Efter frukosten promenerade han en timme i trädgården med hertiginnan och for därpå genom parken för att sluta sig till jaktsällskapet. Rimfrosten låg som salt på gräset och himlen välvde sig som en omvänd kupa av blå metall. En tunn skorpa täckte den vassomkransade insjön.
I skogsbrynet fick Dorian syn på hertiginnans bror, sir Geoffrey Clouston, som just tog två tomma patroner ur bössan. Han hoppade ur vagnen, befallde betjänten att vända om hem med hästen och banade sig genom busksnår och de vissna ormbunkarna väg fram till sin gäst.
— Har jakten varit god, Geoffrey? frågade han.
— Inte särskilt, Dorian. Jag tror den mesta fågeln har dragit ut på fälten. Jag hoppas det blir bättre efter lunchen när vi kommer på annan mark.
Dorian följde med honom. Den skarpa, aromatiska luften, skogens bruna och röda färgskiftningar, de hesa ropen från drevkarlarna och bössornas skarpa knallar tjusade honom och fyllde honom med en känsla av härlig frihet. Lyckans sorglöshet, glädjens upphöjda sinnesro behärskade honom.
Plötsligt hoppade en hare med uppstående svartfläckiga öron och på långa, smidiga bakben upp från en grästuva. Han störtade fram mot en aldunge. Sir Geoffrey kastade bössan till kinden men i djurets graciösa rörelser låg något som på ett underligt sätt vädjade
