tade att han reste till staden för att rådfråga läkaren samt bad honom att under tiden underhålla hans gäster. När han stoppade brevet i kuvertet, knackade det och betjänten anmälde att drevföraren önskade tala med honom. Han rynkade pannan och bet sig i läppen.
— Låt honom komma in, sade han dröjande:
Så snart mannen hade kommit in, tog Dorian sin checkbok ur en låda och öppnade den.
— Ni kommer väl med anledning av olyckan i morse, Thornton? frågade han och tog en penna.
— Ja, sir.
— Var den stackars karlen gift? Hade han familj? frågade Dorian med uttråkad min. Om så är, skall de inte behöva lida nöd. Jag skall sända dem vad ni anser nödvändigt.
— Vi vet inte vem han är, sir. Därför tog jag mig friheten att komma hit.
— Vet ni inte vem han är? frågade Dorian likgiltigt. Vad menar ni? Var det ingen av ert folk?
— Nej, sir. Har aldrig sett honom förr. Det tycks vara en sjöman, sir.
Pennan föll ur Dorians hand, och han tyckte att hjärtat upphörde att slå.
— En sjöman? ropade han. En sjöman, säger ni?
— Ja, sir. Han ser ut som en sjöman. Tatuerad på båda armarna och sånt.
— Har man inte funnit något föremål hos honom? sade Dorian. Han lutade sig fram och stirrade på mannen med vidöppna ögon. Något som kunde visa vem han är?
— Litet pengar, sir — inte mycket, och en sexpipig revolver. Men inget namn. Han ser hygglig men fattig ut, sir. Vi tror det är en sjöman.
Dorian rusade upp. Ett vansinnigt hopp bemäktiga-
