ärad. Hon kan leva som Perdita i sin trädgård bland ringblommor och mynta.
— Och begråta en otrogen Florizel, sade lord Henry skrattande och lutade sig tillbaka i stolen. Min käre Dorian, du har de barnsligaste infall. Tror du verkligen att denna flicka någonsin kommer att bli tillfreds med en man ur sin egen klass? Antagligen gifter hon sig med en rå kusk eller en surmulen bonde. Men det faktum att hon har träffat dig och älskat dig, skall lära henne att förakta sin man, och så blir hon fördärvad. Från moralisk synpunkt kan jag inte uppskatta din försakelse. Även som början betraktad är den tämligen skral. Dessutom — hur kan du veta att inte Hetty redan nu flyter omkring i någon stjärnbelyst kvarndamm, med vackra vattenliljor omkring sig likt Ofelia?
— Harry, jag kan inte stå ut med det! Du gycklar med allt, och sedan gör du upp de hemskaste tragedier. Jag är ledsen att jag berättade det för dig. Det är mig för resten likgiltigt vad du säger. Jag vet att jag har handlat rätt. Stackars Hetty! När jag i morse red förbi gården, såg jag hennes vita ansikte som en jasminbukett i fönstret. Men låt oss inte tala mer om det och försök inte övertyga mig att min första lilla självuppoffring i själva verket är ett slags synd. Jag vill bli bättre. Jag skall bli bättre. Tala om dig själv. Vad nytt i staden? Jag har inte på länge varit på klubben.
— Folk talar fortfarande om Basils försvinnande.
— Jag trodde man hade tröttnat på det, sade Dorian. Han fyllde sitt glas med lätt rynkad panna.
— Käre Dorian, de har ju endast talat om det i sex veckor, och den engelska allmänheten står inte ut med mer än ett samtalsämne för var tredje månad. De har för resten haft tur på sista tiden. De har haft min skilsmässa och Alan Campbells självmord. Nu har de en
