att det jag har gjort, sedan jag mötte Dorian Gray, är ett gott arbete, är mitt livs bästa arbete. Men — jag undrar om du förstår mig? — hans personlighet har på ett egendomligt sätt suggererat mig till ett nytt sätt att måla och till en alldeles ny stil. Jag ser nu tingen på ett annat sätt och tänker annorlunda om dem. Jag kan nu njuta av livet på ett sätt som förr var främmande för mig. »En dröm om skönhet i dagar av tankar» — vem är det som säger så? Det har jag glömt; men det uttrycker vad Dorian Gray har varit för mig. Bara den synliga närvaron av denne gosse — ja, jag tycker att han bara är en gosse, fastän han är över tjugu år — hans blotta närvaro — å, jag undrar om du kan fatta allt vad detta innebär för mig? Omedvetet förklarar han för mig en ny skolas egenart, en skola som skall förena romantikens hela lidelsefullhet med antikens fullkomlighet. Själens och kroppens harmoni — vilken storhet ligger det inte däri! I vår dåraktighet har vi skilt de två åt och fått en realism som är brutal och en idealism som är tom. Harry, om du visste vad Dorian Gray är för mig! Du kommer ihåg det där landskapet som Agnew bjöd mig ett så högt pris för, men som jag inte ville skiljas från? Det hör till det bästa jag har målat. Och varför? Jo, därför att Dorian Gray satt vid min sida när jag målade det. En hemlighetsfull kraft strömmade från honom över till mig, och för första gången i mitt liv såg jag i detta enkla skogslandskap det under jag alltid förgäves har spanat efter.
— Basil, det är underbart! Jag måste få se Dorian Gray.
Hallward reste sig och gick omkring i trädgården. Efter en stund kom han tillbaka. Harry, sade han, Dorian Gray är för mig endast ett konstnärligt motiv. Du finner möjligen ingenting hos honom. Jag ser allt
