allt om mig. Jag tror att om du visste det, skulle du också överge mig. Du skrattar! Skratta inte.
— Varför slutar du spela, Dorian? Gå och spela nocturnen en gång till. Se på den stora, honungsfärgade månen som hänger i den mörknande skyn. Den väntar på dig, på att du skall förhäxa den, och om du spelar kommer den närmare jorden. Du vill inte? Låt oss då gå på klubben. Det har varit en förtjusande afton, och vi måste avsluta den på ett förtjusande sätt. På Whites är det någon som längtar efter aff lära känna dig — den unge lord Poole, Bournemouths äldste son. Han efterapar redan dina halsdukar och har bett att jag skall presentera honom för dig. Han är mycket charmfull. Han påminner något om dig.
— Det vill jag hoppas att han inte gör, sade Dorian med sorgsen blick. Men jag är trött i afton, Harry. Jag går inte på klubben. Klockan är nästan elva och jag vill lägga mig tidigt.
— Å nej, stanna. Du har aldrig spelat så vackert som i afton. Det är något alldeles vidunderligt i ditt anslag. Det har mera uttryck än jag någonsin förr har hört.
— Det är därför att jag nu vill bli god, svarade Dorian leende. Jag är redan en smula förändrad.
— För mig kan du inte förändra dig, Dorian, sade lord Henry. Och du och jag skall alltid förbli vänner.
— Och dock har du en gång förgiftat mig med en bok. Det borde jag inte förlåta. Harry, lova mig att du aldrig lånar ut den boken mer. Den åstadkommer olycka.
— Käre Dorian, du börjar verkligen predika moral. Du kommer snart att som de omvända och väckta gå omkring och varna folket för de synder som du själv har tröttnat på. Du är mycket för trevlig till det. Dessutom hjälper det inte. Du och jag är vad vi är och kom-
