ögonblick av lidelse och stolthet hade bönfallit om, att porträttet skulle bära hans dagars börda och att han själv skulle behålla den eviga ungdomens glans obesudlad. Det var upphovet till alla hans missgärningar. Det hade varit bättre för honom om varje synd strax hade åtföljts av straff. I straffet ligger reningen. Mänskorna borde bedja till en rättfärdig Gud: Straffa oss för våra synder, och inte: Förlåt oss våra skulder.
Den konstrikt utskurna spegel som lord Henry för många år sedan hade skänkt honom låg på bordet, och ramens vitlimmade amoriner log nu som förr runt omkring den. Dorian höll upp den liksom den hemska natt när han först upptäckte förvandlingen på det ödesdigra porträttet, och stirrade med tårfyllda ögon i dess slipade glas. En gång hade någon som älskade honom vansinnigt, skrivit ett brev till honom som slutade med dessa avgudaord: »Världen är förändrad, eftersom du är skapad av guld och elfenben. Dina läppars båglinjer skriver historien på nytt.» De orden återkom för honom, och han upprepade dem gång på gång. Därpå flammade det upp inom honom ett jäsande hat mot hans egen skönhet, och han slungade spegeln i golvet och krossade den till silverskärvor under sina fötter. Hans skönhet hade ödelagt honom, hans skönhet och ungdom — detta som han hade bönfallit om. Utan dessa båda kunde hans liv ha varit utan tadel. Skönheten hade för honom blott varit en mask och hans ungdom endast ett bländverk. Vad var egentligen ungdom? En grön, omogen tid, en tid av flyktiga stämningar och sjuka tankar. Varför hade han burit dess livré? Ungdomen hade förstört honom.
Det var bäst att inte tänka på det förflutna. Det kunde inte mera ändras. Han måste tänka på sig själv och sin framtid. James Vane låg i en namnlös grav på
