spegel som han betraktade sig i, var en orättvis spegel. Fåfänga? Nyfikenhet? Hyckleri? Hade det inte legat något annat i hans försakelse? Det låg mera i den. Åtminstone trodde han det. Men vem kunde veta det? Nej, det fanns ingenting annat. Av fåfänga hade han skonat henne. Av hyckleri hade han burit godhetens mask. Av nyfikenhet hade han prövat på försakelsen. Nu förstod han det.
Men detta mord — skulle det förfölja honom hela hans liv? Skulle han alltid bära bördan av det förflutna? Skulle han verkligen bekänna? Aldrig! Det fanns endast ett bevis mot honom. Porträttet — det var beviset. Han skulle förstöra det. Varför hade han behållit det så länge? En tid hade det varit en njutning att iaktta dess åldrande och förvandling. Nu var det slut med det nöjet. Porträttet hade hållit honom vaken om nätterna. När han hade varit borta, hade han blivit ängslig för att främmande ögon kunde få se det. Det hade blandat hans lidelser med svårmod. Minnet av det hade förstört många lyckliga ögonblick för honom. Det hade varit som ett samvete för honom. Ja, det hade varit hans samvete. Han skulle förinta det.
Han såg sig omkring och fick syn på den kniv varmed han hade stuckit ned Basil Hallward. Han hade skurat den många gånger, tills ingen fläck fanns kvar. Den var skinande blank. Den hade dödat målaren, och nu skulle den förinta målarens verk och allt det som detta verk innebar. Den skulle döda det förflutna, och när det var dött skulle han bli fri. Den skulle döda detta vidunderliga själsliv, och fri från dess hemska varningar skulle han själv få ro. Han grep kniven och stack den i porträttet.
Ett skri och ett fall hördes. Skriet var i sin döds-
