Hallward bet sig i läppen. — Om Dorian önskar det, måste du naturligtvis stanna. Hans nycker är lag för alla utom för honom själv.
Lord Henry grep efter sin hatt och sina handskar. — Du är mycket enträgen, Basil, men jag fruktar jag måste gå. Jag har lovat att träffa någon på Orleans. Adjö, mr Gray. Kom och hälsa på mig en eftermiddag på Curzon Street. Jag är nästan alltid hemma vid femtiden. Men underrätta mig innan ni kommer. Jag skulle bli ledsen om ni kom förgäves.
— Basil, ropade Dorian Gray, om lord Henry går, går jag också. När du arbetar, öppnar du aldrig munnen, och det är ohyggligt tråkigt att stå på en ställning och försöka se glad ut. Be honom stanna! Jag vill det.
— Stanna då, Harry, för att göra Dorian till lags och för att göra mig till lags, sade Hallward och stirrade på sin tavla. Alldeles riktigt, jag varken talar eller hör, när jag arbetar. Det måtte vara mycket tråkigt för mina stackars modeller. Jag ber dig därför, stanna!
— Men vad skall jag göra med karlen på Orleans?
Målaren skrattade. — Å, det blir nog inga svårigheter med det. Sätt dig, Harry. Och nu, Dorian, ställ dig där uppe och rör dig inte för mycket, och fäst dig inte heller vid vad lord Henry säger. Han utövar ett mycket dåligt inflytande på alla sina vänner med undantag av mig.
Dorian Gray steg med minen av en ung grekisk martyr upp på ställningen och gjorde en liten missnöjd grimas åt lord Henry som han redan tyckte om. Han var så olik Basil. De var så behagliga motsatser. Och lorden hade en så vacker röst. Efter en stund sade Dorian till honom: — Är verkligen ert inflytande så dåligt som Basil säger?
