en kort tid — en mycket kort tid. Se, ängens blommor vissnar men blommar åter. Guldregnet blir lika gyllengult nästa juni som i dag. Om en månad lyser klematisrankans purpurstjärnor, och år efter år kommer lövets gröna natt att fördunkla deras purpur. Men vi får aldrig igen vår ungdom. De tjugu årens glada puls blir mattare och trögare. Våra lemmar styvnar, våra sinnen slappnar. Vi urartar till hemska marionetter, där ett minne spökar, minnet av de drifter som vi inte vågade ge efter för, och minnet av de frestelser som vi aldrig fick mod att tillfredsställa. Ungdom! Ungdom! Det finns ingenting på jorden som kan jämföras med ungdomen!
Dorian Gray lyssnade med öppna, undrande ögon. Syrenkvisten föll ur hans hand ned på sanden. Ett ilsket bi kom flygande och surrade ett ögonblick omkring den. Därpå kröp det över blommorna. Dorian betraktade insekten med detta ovanliga intresse som vi försöker uppmobilisera för småsaker när något viktigt oroar oss eller när vi behärskas av en känsla som vi icke kan förklara, eller bestormas av tankar som plågar hjärnan. Efter en stund flög biet bort. Han såg det försvinna i en konvolvelkalk. Blomman skälvde och vajade sakta fram och åter.
Plötsligt syntes målaren i ateljédörren och gjorde tecken till dem att komma in. De såg leende på varandra.
— Jag väntar på er, kom nu! ropade Basil. Ljuset är utmärkt, och ni kan ta glasen med er.
De reste sig och gick långsamt nedför gången. Två vitgröna fjärilar fladdrade förbi dem och i päronträdet borta vid trädgårdshörnet började en trast sjunga.
— Är ni glad över att ha träffat mig, mr Gray? frågade lord Henry och såg på honom.
