— Alldeles färdigt, sade målaren, Och du har stått förträffligt. Jag är mycket tacksam.
— Det hela är min förtjänst, avbröt lord Henry. Inte sant, mr Gray?
Dorian svarade inte utan gick vårdslöst till tavlan och vände sig emot den. När han betraktade den, steg han tillbaka och hans kinder blev för ett ögonblick röda av tillfredsställelse. Hans ögon fick ett glatt uttryck som såg han sig själv för första gången. Han stod där orörlig och förvånad och hörde som på avstånd att Hallward talade till honom men han förstod ej meningen. Känslan av hans egen skönhet kom över honom som en uppenbarelse. Han hade aldrig känt den förr. Basil Hallwards smicker hade han alltid uppfattat som överdrivna vänskapsbevis. Han hade hört på, skrattat åt det och glömt det. Det hade inte haft någon betydelse för honom. Då kom lord Wotton med sin sällsamma hymn till ungdomen och sin hemska varning för dess kortvarighet. Den hade upprört honom, och nu när han betraktade sin egen skönhets spegelbild, stod plötsligt beskrivningens verklighet klar för honom. Ja, en dag skulle hans ansikte bli visset och skrynkligt, hans ögon matta och färglösa, hans gestalt böjd och bruten. Läpparnas purpur och den gyllene glansen kring hans hår skulle försvinna. Livet som skulle dana hans själ skulle förstöra hans kropp. Han skulle bli otymplig, ful och avskyvärd.
När han tänkte på detta kände han smärtan genomila sig som ett knivblad och sätta alla hans fibrer i dallring. Hans ögon blev mörka som ametister och dimmiga av tårar. Han tyckte att en isig hand lades på hans hjärta.
— Tycker du inte om det? frågade Hallward slutligen, en smula sårad över tystnaden som han inte förstod.
