Dorian Gray lyfte sitt gyllene huvud från kudden och stirrade på Basil med blekt ansikte och förgråtna ögon när denne gick mot fönstret där färgbordet stod. Vad ämnade han göra? Hans fingrar sökte feberaktigt efter något bland tenntuber och torkade penslar. Ah, det var efter den långa palettkniven med det tunna, smidiga stålbladet. Äntligen fann han den. Han tänkte skära sönder duken.
Med ett kvävt skri störtade ynglingen upp från divanen och fram till Hallward, ryckte kniven från honom och slängde den till andra ändan av rummet.
— Nej, Basil, ropade han, det vore mord!
— Det gläder mig, att du slutligen sätter värde på mitt verk, sade Hallward kyligt sedan han hade hämtat sig från sin överraskning. Jag trodde inte du skulle göra det.
— Sätta värde på det? Jag älskar det, Basil. Jag känner, att det är en del av mig själv.
— Gott, så snart du är torr, skall du bli fernissad, inramad och hemskickad. Sedan kan du göra vad du behagar med dig själv.
Hallward gick genom rummet och ringde efter teet.
— Du dricker väl te, Dorian? Och du, Harry? Eller försmår du så enkla njutningar?
— Jag avgudar enkla njutningar, sade lord Henry. De är den sista tillflykten för komplicerade mänskor. Men jag älskar inte scener, utom på teatern. Sådana konstiga kroppar ni båda är! Jag undrar vem det var som definierade mänskan såsom ett förnuftigt djur. Det var den mest förhastade definition. Mänskan är allt annat än förnuftig, och det är jag för resten glad över. Fast jag önskar att ni båda inte ville kivas om porträttet. Du skulle helst ge det åt mig, Basil. Den
