— Vilken Dorian? Den som serverar teet eller den du har målat?
— Båda.
— Jag vill gärna följa med er på teatern, lord Henry, sade den unge mannen.
— Så följ med! Och du kommer också med, inte sant, Basil?
— Jag kan verkligen inte. Jag har så mycket att göra.
— Gott, då går vi ensamma, mr Gray.
— Det skall bli vådligt roligt, lord Henry.
Målaren bet sig i läppen och gick med koppen i handen bort till tavlan.
— Jag stannar hos den verklige Dorian, sade han sorgset.
— Är det den verklige Dorian? frågade originalet till porträttet och ställde sig bredvid honom. Är jag lik honom?
— Ja, du är lik honom.
— Så underbart, Basil!
— Åtminstone liknar du honom till det yttre. Men detta kommer aldrig att förändra sig, suckade Hallward. Det är alltid något.
— Ett sådant väsen folk gör av trofasthet! utropade lord Henry. Till och med i kärleken är den endast ett fysiologiskt problem och har ingenting med vår vilja att göra. Unga mänskor önskar vara trofasta och kan inte, gamla mänskor vill vara trolösa och kan inte. Mer kan man knappast säga.
— Gå inte på teatern i afton, Dorian, sade Hallward. Stanna och ät middag med mig!
— Jag kan inte, Basil.
— Varför?
