— Därför att jag har lovat att följa med lord Henry Wotton.
— Han skulle inte gilla dig mindre om du bröt ditt löfte. Han bryter alltid sina. Jag ber dig, stanna här!
Dorian skakade skrattande på huvudet.
— Jag ber dig enträget om det.
Den unge mannen tvekade och såg på lord Henry som borta vid tebordet betraktade dem med ett retsamt leende.
— Jag måste gå, Basil, svarade han.
— Gott, sade Hallward, i det han gick till bordet och satte ifrån sig sin kopp på tebrickan. Det är redan sent, och då ni skall klä om er har ni ingen tid att förlora. Adjö, Harry! Adjö Dorian! Kom snart igen. Kom i morgon!
— Javisst.
— Du glömmer det inte?
— Nej, naturligtvis inte, Basil, ropade Dorian.
— Och — Harry?
— Ja, Basil?
— Glöm inte, vad jag sade dig i trädgården i förmiddags.
— Det har jag glömt.
— Jag litar på dig.
— Jag önskar jag kunde lita på mig själv, sade lord Henry skrattande. Kom, mr Gray, min vagn väntar därute, och jag kan köra er hem först. Adjö, Basil. Det var en intressant eftermiddag.
När dörren slöt sig efter dem, kastade sig målaren på en soffa och ett uttryck av lidande gled över hans ansikte.
