III
Följande dag omkring klockan tolv vandrade lord Henry Wotton från Curzon Street till Albany för att hälsa på sin morbror, lord Fermor, en genialisk men något ohyvlad gammal ungkarl. Allmänheten kallade honom egoist emedan man inte hade någon speciell nytta av honom, men societeten ansåg honom för frikostig därför att han höll öppen taffel för dem som roade honom.
Hans far hade varit ambassadör i Madrid, då Isabella var ung och ingen ännu tänkte på Prim, men hade dragit sig tillbaka från den diplomatiska banan i ett ögonblick av förargelse över att inte ha blivit erbjuden ambassadörsposten i Paris, en post som han ansåg sig äga rätt till genom sin börd, sin kallblodighet, den goda engelskan i sina depescher och sin ovanligt livliga böjelse för njutningar. Sonen som hade varit sin fars sekreterare hade följt sin chefs exempel vilket man då ansåg dumt. När han några månader senare ärvde titeln efter sin far hängav han sig åt ett allvarligt studium av den stora aristokratiska konsten att göra absolut ingenting. Han ägde två större hus i staden men föredrog att bo i hyrda rum då detta var mindre besvärligt, och intog sina flesta måltider på sin klubb. Han ägnade någon uppmärksamhet åt sina kolgruvor i Midland, och för denna bismak av industri ursäktade han sig genom att säga, att när en gentleman hade förmånen att äga kol så kunde han tillåta sig att elda med ved på sin härd. I politiken var han tory utom när torypartiet befann sig vid styret ty då kallade han medlemmarna radikalt pack. Han var en hjälte gentemot sin kammartjänare som skällde ut honom, och
