för Dorian Gray vad denne omedvetet hade varit för målaren som skapat det härliga porträttet. Han skulle försöka få makt över honom — han hade det redan. Han skulle göra denna själ till sin egen. Det var något förtrollande hos detta barn av kärleken och döden.
Lord Henry stannade plötsligt och såg uppåt husen. Då han märkte att han redan hade gått förbi sin fasters port, smålog han och vände om. Då han trädde in i den något dystra hallen sade betjänten att man redan satt till bords. Han gav en av tjänarna sin hatt och käpp och gick in i matsalen.
— Sen som alltid, Harry, ropade hans faster och skakade på huvudet.
Han framförde en lätt ursäkt, satte sig på den tomma stolen vid hennes sida och kastade en blick omkring sig för att se vilka som var där. Dorian hälsade skyggt på honom från bordsändan i det en glädjerodnad steg upp på hans kind. Mitt emot satt hertiginnan av Harley, en dam med beundransvärt milt och gott sinnelag, mycket omtyckt av alla som kände henne. Hon hade dessa väldiga kroppsdimensioner som av samtida historieskrivare kallas fetma hos alla damer som inte är hertiginnor. Till höger om henne satt sir Thomas Burdon, en radikal parlamentsledamot, som i det politiska livet följde sin partiledare men i det privata den bäste kocken enligt den visa och välbekanta regeln, att man bör dinera med de konservativa och tänka med de liberala. Till vänster om hertiginnan satt mr Erskine av Treadley, en bildad gammal herre med vinnande sätt som förfallit till den dåliga vanan att vara tyst därför att han — som han en gång hade förklarat för lady Agatha — redan innan han blev trettio år hade sagt vad han hade att säga. Lord Henrys egen bordsgranne var mrs Vandeleur, en av hans fasters
