begått i unga dagar, hertiginna? frågade han och såg på henne tvärs över bordet.
— En hel mängd, är jag rädd, ropade hon.
— Begå dem då om igen. För att återfå sin ungdom behöver man endast upprepa sina dårskaper, sade lorden allvarligt.
— En härlig teori! utropade hertiginnan. Jag skall omsätta den i praktiken.
— En farlig teori! kom det från sir Thomas' tunna läppar. Lady Agatha skakade på huvudet, men var likväl mycket road. Mr Erskine hörde på.
— Ja, forsatte lord Henry, det är en av livets stora hemligheter. Numera dör de flesta mänskor av ett slags smygande sunt förnuft och upptäcker för sent att det enda vi aldrig ångrar är våra misstag.
Alla skrattade.
Lord Henry lekte med tanken och blev egensinnig. Han kastade den i luften och vände på den, lät den glida ifrån sig och fångade den igen, gjorde den fantastiskt färgrik och bevingade den med paradoxer. Dårskapens lov och pris höjde sig till filosofi när han gick på, och filosofin själv blev ung, lyssnade till njutningens vilda musik och klädde sig i vinfläckad dräkt och en vinlövskrans, dansade som en backant över livets höjder och gäckades med den tröge Silenus för hans nykterhet. Nuet flydde för henne som ett skogens skrämda rådjur. Hennes vita fötter stampade i den stora vinpressen vid vilken den vise Omar sitter, tills den sjudande druvsaften i purpurskummande vågor höjde sig kring hennes nakna lemmar eller i röd fradga gled ned över fatets slippriga, drypande svarta sidor. Det var en lysande improvisation. Han kände att Dorian Grays ögon var fastnaglade vid honom, och medvetandet om att bland hans åhörare satt en som
