Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/63

Den här sidan har korrekturlästs
61
DORIAN GRAYS PORTRÄTT

persisk matta och lika osann. Men det finns ingen litterär publik i England med undantag för tidningar, bönböcker och uppslagsverk. Av alla folk på jorden har engelsmännen det minsta sinnet för litteraturens skönhet.

— Tyvärr har ni rätt, svarade mr Erskine. Jag själv hade visst en gång en litterär ärelystnad, men jag gav upp den för länge sedan. Och nu, min käre unge vän, om ni tillåter mig att kalla er så, törs jag fråga om ni verkligen menade allt vad ni sade vid lunchen?

— Jag har glömt vad jag sade, smålog lord Henry. Var det så farligt?

— Ja, mycket. Jag anser er verkligen för farlig, och om något händer vår goda hertiginna, så får ni bära ansvaret. Men jag önskar jag kunde se på livet som ni. Min generation var tråkig. När ni en dag är trött på London, kom då ut till Treadley och förklara för mig er njutningsfilosofi vid en flaska härlig burgunder som jag är lycklig nog att äga.

— Det skulle jag tycka vara mycket trevligt. Ett besök på Treadley är en stor ära. Det har en utmärkt värd och ett utmärkt bibliotek.

— Ni skall komplettera det, svarade den gamle gentlemannen artigt. Och nu skall jag säga ajö till er förträffliga faster. Jag skall upp i Atheneum. Det är den tid då vi sover där.

— Allesamman, mr Erskine?

— Fyrtio i fyrtio länstolar.

Lord Henry skrattade och reste sig upp.

— Jag går ut i Parken, sade han.

När han gick ut genom dörren snuddade Dorian Gray vid hans arm: — Törs jag följa med? viskade han.