fyllde mig med en vild önskan att få veta någonting om livet. Hela dagen efter det jag lärde känna dig bultade blodet i mina ådror. När jag flanerade i parken eller drev nedåt Piccadilly brukade jag titta på varenda en som jag mötte och undra med en vansinnig nyfikenhet vad för ett liv just den förde. Några tjusade mig. Andra fyllde mig med fasa. Luften var som fylld med ett utsökt gift. Jag sökte lidelsefullt efter sensationer… En afton vid sjutiden bestämde jag mig för att dra ut på äventyr. Jag kände att i vårt gråa, kolossala London med dess myriader av mänskor, dess smutsiga syndare och härliga synder, som du uttryckte dig en gång, borde det också finnas något för mig. Jag inbillade mig tusen saker. Blotta faran berusade mig. Jag kom ihåg det där du sade den där underbara aftonen då vi första gången åt middag tillsammans, det där att sökandet efter skönhet var livets verkliga hemlighet. Jag vet inte vad jag väntade mig men jag drev iväg österut. Snart tappade jag bort mig i en labyrint av smutsiga gator och svarta, gräslösa öppna platser. Mot klockan halv nio kom jag till en löjligt liten teater med stora, flammande gaslågor och skrikande affischer. En avskyvärd jude med den mest kuriösa rock jag sett stod vid ingången och rökte en stinkande cigarr. Han hade fettglänsande lockar och i hans smutsiga skjortbröst prålade en kolossal diamant. Tag en loge, mylord, sade han, när han fick syn på mig, och strök av hatten med krypande servilitet. Han hade något hos sig som roade mig, Harry. Han var så grotesk. Du skulle skrattat åt mig, Harry men jag gick verkligen in och betalte en hel guinea för en loge. Än i dag kan jag inte förklara, varför jag gjorde det. Och dock, om jag inte hade gjort det — Harry, om jag inte hade gjort det — hade jag försummat mitt livs
Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/69
Den här sidan har korrekturlästs
67
DORIAN GRAYS PORTRÄTT
