eller annat kärleksäventyr i gång. Och mycket riktigt. Men detta var inte vad jag väntade.
— Käre Harry, var dag äter vi ju lunch eller supé tillsammans. Jag har till och med flera gånger varit på Operan med dig.
— Du kommer alltid så otrevligt sent.
— Jag kan verkligen inte försaka att se Sibyl spela, om det så vore endast en akt. Jag hungrar efter henne. Och när jag tänker på denna underbara själ som ligger undangömd i den lilla elfenbenskroppen fylls jag av helig andakt.
— I afton kan du väl äta middag med mig, eller hur, Dorian?
Han skakade på huvudet.
— I afton är hon Imogen, svarade han, och i morgon är hon Julia.
— När är hon Sibyl Vane?
— Aldrig!
— Jag gratulerar dig.
— Vad du är cynisk. Hon är alla världens hjältinnor i en person. Hon är mer än individuell. Du skrattar. Men jag försäkrar dig hon är ett geni. Jag älskar henne och måste bli älskad av henne. Du, som känner livets alla hemligheter, säg mig, hur jag skall vinna Sibyl Vane. Jag vill göra själva Romeo svartsjuk. Jag skulle vilja att alla som dött av ett brustet hjärta vaknade till liv för att lyssna till vårt skratt och bli ledsna. Jag skulle vilja att vår lidelse blåste liv i deras aska och väckte dem till medvetande och till smärta. Min Gud, Harry, vad jag älskar henne!
Dorian gick oroligt upp och ned i rummet under det han talade. Röda, hektiska fläckar flammade på hans kinder. Han var fruktansvärt upphetsad.
