Lord Henry betraktade honom med en intensiv känsla av nöje. Hur olik han nu var den blyge ynglingen från mötet i Basil Hallwards ateljé! Hans natur hade utvecklat sig som ett blomster, hade burit blommor av scharlakansröd lidelse. Ut från sitt hemliga gömställe hade hans själ krupit, och begäret hade kommit för att möta den på vägen.
— Och vad tänker du nu göra? frågade slutligen lord Henry.
— Du och Basil skall gå med mig en afton och se henne spela. Jag är inte rädd för resultatet. Ni kommer att erkänna hennes geni. Sedan måste vi befria henne från juden. Hon är ännu bunden vid honom på tre år — eller åtminstone två år och åtta månader. Jag får naturligtvis betala honom en summa. När det är ordnat, tänker jag ta en West Endteater och låta henne uppträda i en passande omgivning. Hon kommer att bedåra världen som hon har bedårat mig.
— Det är omöjligt, min unge vän.
— Jo, hon kommer att göra det. Hon har inte blott talang, en fulländad konstnärlig instinkt, hon har också personlighet. Och du har så ofta sagt mig, att personlighet, inte principer, sätter världen i rörelse.
— Gott, vilken afton skall vi gå?
— Låt mig se. I dag är det tisdag. Skall vi säga i morgon? Hon spelar Julia i morgon.
— Överenskommet. Möt mig på Bristol klockan åtta. Jag skall försöka få tag i Basil.
— Ack nej, Harry! Inte åtta utan halv sju. Vi måste vara där innan ridån går upp. Ni måste se henne, när hon möter Romeo i första akten.
— Halv sju! Vilken tid! Det är som att dricka buljong eller att läsa en engelsk roman. Det får bli
