klockan sju. Ingen gentleman äter före sju. Träffar du Basil? Eller skall jag underrätta honom?
— Den käre Basil, jag har inte sett honom på en hel vecka. Det är egentligen illa av mig. Han har skickat mig porträttet i en härlig ram som han själv har tecknat. Och om jag än är en smula avundsjuk på porträttet som är en hel månad yngre än jag, får jag erkänna att jag är glad över att äga det. Det är bäst du underrättar honom. Jag vill inte träffa Basil ensam. Han säger så mycket som förargar mig. Han ger mig goda råd.
Lord Henry skrattade.
— Ja, man ger helst bort, vad man själv bäst behöver. Det kallar jag höjden av generositet.
— Å, Basil är den bäste bland män, men jag tycker han är litet kälkborgerlig. Det har jag upptäckt sedan jag träffade dig, Harry.
— Min käre vän, Basil lägger allt som är nobelt hos honom i sin konst. Därför har han endast sina fördomar, sina principer och sitt snusförnuft över för livet. De enda konstnärer jag känner som personligen är trevliga är dåliga konstnärer. Goda konstnärer existerar endast i sin konst och är ointressanta i sig själva. En stor poet, en verkligt stor skald, är den mest prosaiska av alla varelser. Men mindre betydande poeter är fascinerande. Ju sämre deras vers är, dess pittoreskare ser de ut. Bara det faktum att en man har fått en bok dåliga sonetter tryckt, gör honom oemotståndlig. Han lever den poesi som han inte kan skriva. De andra skriver den poesi som de inte vågar förverkliga.
— Jag undrar om det är sant, Harry? sade Dorian Gray och slog några droppar parfym på sin näsduk ur en stor flaska med guldpropp som stod på bordet. Det är väl sant, när du säger det. Ja, nu måste jag
