der vintern, och nu är det sommar, jag tror vår för mig. En dans av blommor i blå skyar.
— Han är en överklassherre, sade James mörkt.
— En prins! utropade hon storskrattande. Vad kan du mer begära?
— Han tänker göra dig till sin slavinna.
— Jag ryser vid tanken på frihet.
— Jag skall beskydda dig mot honom.
— Att se honom är att tillbedja honom. Att känna honom är att lita på honom.
— Du är galen i honom, Sibyl.
Hon skrattade och tog hans arm.
— Käre, gamle Jim, du pratar som vore du hundra år gammal. En vacker dag blir du också kär. Då får du veta vad det vill säga. Se nu inte så sur ut. Du borde hellre vara glad över att veta mig lyckligare än någonsin förr, trots det att du reser. Livet har varit hårt mot oss båda, förfärligt hårt och svårt. Men nu förändras det. Du far till en ny värld, och jag har redan funnit en. Här står två stolar. Låt oss sätta oss och titta på de fina mänskorna som går förbi.
De tog plats bland en flock åskådare. Tulpanrabatten på andra sidan vägen flammade som eld. Ett vitt damm hängde som en skälvande sky i den heta luften. De ljusa, färgglada parasollerna gungade upp och ner som stora, dansande fjärilar.
Sibyl fick brodera att tala om sig själv, sina förhoppningar, sina utsikter. Han talade långsamt och ansträngt. De bytte ord som skådespelare repliker. Sibyl kände sig nedslagen över att inte kunna dela med sig åt honom av sin glädje. Ett svagt leende som krusade den missnöjda munnen var all den genklang hon vann. Efter en stund blev hon alldeles tyst. Plötsligt såg hon en glimt av gyllene hår och leende
