läppar. Dorian Gray for förbi i en öppen vagn i sällskap med två damer.
Hon sprang upp. — Där är han! ropade hon.
— Vem? frågade James Vane.
— Sagoprinsen, svarade hon och såg efter vagnen.
James rusade upp och grep henne hårt i armen.
— Visa mig honom. Vem av dem är det? Peka på honom. Jag vill se honom! ropade han. Men i detsamma kom hertigens av Berwick fyrspann susande förbi, och när det åter blev plats att se hade vagnen redan rullat ut ur Parken.
— Han är borta, mumlade Sibyl sorgset. Jag ville så gärna du skulle ha fått se honom.
— Det ville jag också. Ty så sant det finns en Gud i himlen, om han gör dig något illa — dödar jag honom.
Hon betraktade honom förfärat. Han upprepade orden. De genomskar luften som dolkstyng. Mänskorna omkring dem började bli uppmärksamma. En dam bredvid fnissade.
— Kom, Jim, kom, viskade Sibyl. Han följde henne mekaniskt då de gick genom mängden. Han var glad över vad han hade sagt.
När de hade nått Akillesstatyn vände hon sig om. Medömkan i hennes ögon blev till löje på hennes läppar. Hon skakade på huvudet.
— Du är dum, Jim, rysligt dum. Du är helt enkelt på dåligt humör. Du vet inte vad du säger. Du är avundsjuk och elak. Å, vad jag önskar du blev kär. Kärleken gör mänskorna goda, Det du sade var elakt.
— Jag är sexton år, svarade han, och jag vet nog vad jag vill. Mamma är inget stöd för dig. Hon förstår inte att beskydda dig. Jag önskar jag inte skulle till Australien. Jag har stor lust att strunta i resan.
