Genom droskornas rassel och bussarnas larm kunde han höra den brummande stämman som slukade var minut han hade kvar.
Efter en stund sköt han tallriken tillbaka och lutade huvudet i händerna. Han kände att han hade rätt att få veta sanningen. Han borde ha fått veta den för länge sedan om det var som han anade. Ångestfullt betraktade modern honom. Orden kom mekaniskt från hennes läppar. Hon plockade med fingrarna på en trasig näsduk. Då klockan slog sex, reste han sig och gick mot dörren. Sedan vände han sig om och såg på modern. Deras ögon möttes. I hennes såg han en bönfallande blick om nåd. Den gjorde honom rasande.
— Mamma, jag har något att fråga dig om, sade han. Hennes ögon irrade omkring i rummet. Hon svarade inte. Säg mig sanningen. Jag har rätt att få veta den. Var du gift med min far?
Hon suckade djupt. Det var en lättnadens suck. Det förskräckliga ögonblicket var äntligen kommet, det ögonblick hon i veckor, månader, både natt och dag hade väntat, och ändå kände hon sig inte ängslig. Det var till och med ett slags missräkning för henne. Den enkla rättframheten i frågan fordrade ett direkt svar. Situationen var inte riktigt förberedd. Den föreföll henne som en dålig repetition.
— Nej, svarade hon, förundrad över livets hårda enkelhet.
— Min far var alltså en skurk! ropade gossen och knöt näven.
Hon skakade på huvudet.
— Jag visste att han inte var fri. Vi älskade varandra så mycket. Om han ännu hade levat skulle han hjälpt oss. Säg ingenting illa om honom, min pojke.
