Sida:Dorian Grays porträtt 1948.djvu/96

Den här sidan har korrekturlästs
94
OSCAR WILDE

Han var din far och en gentleman. Han hade höga förbindelser.

En svordom bröt fram över hans läppar.

— För egen del gör det mig detsamma, utropade han. Men låt inte Sibyl… Det är ju en gentleman, som älskar henne, inte sant? Hon säger åtminstone det. Med höga förbindelser också, antar jag.

För ett ögonblick smög sig en hemsk känsla av förödmjukelse över kvinnan. Hon sänkte huvudet och torkade ögonen med de skälvande händerna.

— Sibyl har en mor, mumlade hon, jag hade ingen.

James blev rörd. Han gick till modern, böjde sig ner och kysste henne. — Det gör mig ont om jag har gjort dig ledsen genom att fråga efter min far, sade han, men jag kan inte hjälpa det. Nu måste jag gå. Adjö! Glöm inte att du nu bara har ett barn att vaka över, och tro mig, om denne man gör min syster något ont skall jag söka upp honom och döda honom som en hund. Det svär jag.

Den överdrivna vreden i hotelsen, den vilda gesten, de galna, melodramatiska orden — allt gjorde att modern tyckte livet blev gladare. Hon kände sig hemma i atmosfären. Hon andades lättare, och för första gången på många månader beundrade hon sin son. Hon hade gärna fortsatt scenen på samma vis men han avbröt henne. Kofferten måste bäras ner och surras fast. Portvakten gick bullersamt ut och in. Man måste pruta med kusken. Ögonblicket upplöstes i småsaker. Det var med en förnyad känsla av missräkning som hon viftade med den trasiga näsduken från fönstret när hennes son for bort. Hon var övertygad om att ett gynnsamt tillfälle hade blivit förspillt. Hon tröstade sig med att berätta för Sibyl, hur ödsligt livet nu skulle bli för henne då hon endast hade ett barn att