domar. Jag bryr mig aldrig om vad vanligt folk säger, och har aldrig något att invända mot vad älskvärda mänskor tar sig före. När någon intresserar mig så får han välja vilken uttrycksform han vill och den är jag glad åt. Dorian Gray förälskar sig i en vacker flicka som spelar Julia, och vill ha henne. Varför inte? Om han hade gift sig med Messalina vore han inte mindre intressant för det. Du vet, jag är inte den som bryter en lans för äktenskapet. Äktenskapets verkliga fel är att det gör oss så osjälviska. Och mänskor utan egoism är så färglösa. De saknar individualitet. Men vissa temperament kan genom äktenskapet bli mera komplicerade. De bibehåller sin egoism och fogar därtill flera nya ego. De är tvungna att föra mer än ett liv. De når en högre utveckling, och att göra det är tillvarons mål, tänker jag. Dessutom är alla erfarenheter värdefulla, och vad man än har emot äktenskapet, en erfarenhet är det säkert. Jag hoppas Dorian Gray gifter sig med den här flickan, älskar henne lidelsefullt i sex månader och då plötsligt blir tokig i en annan. Han skulle bli ett underbart studium.
— Du menar inte ett enda ord av vad du säger, Harry, det vet du väl själv. Om Dorian Grays liv blev förstört, skulle ingen lida mer än du. Du är mycket bättre än du ger dig ut för.
Lord Henry skrattade.
— Vi tänker alla så gott om andra, därför att vi är rädda för oss själva. Optimismens bas är endast skräck. Vi anser oss ädelmodiga emedan vi tror våra grannar har de dygder som sannolikt blir nyttiga för oss. Vi prisar bankiren för att kunna överskrida vårt tillgodohavande. Vi ser det goda hos rövaren och hoppas att han skall skona vår börs. Jag menar allt vad jag säger, och har det största förakt för optimismen.
7 — Dorian Grays porträtt
