— 91 —
förlovat sig med Fred ansåg, att bröllop var den enda rimliga avslutningen på en kärlekshistoria.
— Men du tycker ju om att få gråta, när du läser något intressant?
— Ja bevars, mitt i berättelsen. Men jag ser gärna, att allting reder sig på slutet.
— En gränslöst rörande scen måste jag ha, sade Anne tankfullt. — Jag skulle kunna låta lilla Robert Ray bli sårad genom någon olyckshändelse — det kunde ju inträffa något med stekspettet — och stilla och känsligt avsomna.
— Usch, varför skulle du ta livet av min lille Bobby? skrattade Diana. — Han tillhör mig, och jag vill, att han ska leva och blomstra. Ha då hellre ihjäl någon annan, ifall det nödvändigt ska så vara.
Under de närmaste följande fjorton dagarna våndades eller fröjdades Anne under inflytandet av sitt litterära arbete. Än fylldes hon av glädje och stolthet över någon lysande idé; än var hon hart nära förtvivlan, därför att någon kitslig person ej ville uppföra sig så som han eller hon skulle. Diana kunde omöjligen förstå detta.
— Du må väl kunna tvinga dem att göra som du själv vill, sade hon.
— Det tror du, det, stönade Anne. — Du anar inte, vad Feodora är för en motspänstig och svårhanterlig hjältinna. Hon ska nödvändigt göra och säga saker, som det aldrig varit min mening, att hon skulle göra. Och då blir alltihop det föregående fördärvat för mig, och jag blir tvungen att skriva om’et igen. O, vad det ändå är mödosamt att vara författare.
Slutligen blev dock berättelsen avslutad, och Anne läste den högt för Diana uppe i gavelrummets förtroliga enslighet. Hon hade utarbetat sin »rörande scen» utan att behöva ta livet av kökspojken Robert Ray, i vardagslag kallad Bobby, och hon höll ett aktgivande öga på Diana, medan hon läste den. Diana var en ytterst tacksam åhörarinna och grät på rätta ställena, men när slutet äntligen kom och Anne lade ned manuskriptet, såg hon något snopen ut.
