— 98 —
förkovrades. Men nu hade fru Lynde vrickat sin fotled och kunde inte gå, utan satt säkert förankrad i sin sköna länstol. Tvillingarna skulle sålunda representera familjen i kyrkan, ty Anne hade åkt bort redan på lördagskvällen för att tillbringa söndagen hos goda vänner i Carmody, och Marilla hade fått ett anfall av sin svåra huvudvärk.
Davy kom långsamt traskande utför trappan. Dora väntade på honom nere i förstugan efter att ha vederbörligen avsynats och skickats i väg av fru Lynde. Davy hade på egen hand gjort sina tillrustningar. I fickan hade han en kopparslant till söndagsskolekollekten och en silverslant till kollekten efter högmässan; sin bibel bar han i ena handen och läseboken i den andra; texten, bibelspråken och psalmversen kunde han som ett rinnande vatten. Hade han kanske inte suttit och pluggat — därtill nödd och tvungen — hela lördagseftermiddagen i tant Lyndes kök? Davy borde därför ha befunnit sig i en synnerligen blid och harmonisk sinnesförfattning. Så var emellertid långt ifrån fallet — trots både psalmvers och katekes.
Fru Lynde kom linkande ut ur sitt kök, just som Dora och han ämnade ge sig iväg.
— Du är väl ren och snygg, pojke? frågade hon strängt.
— Jaa då — allt utav mig som syns, svarade Davy i mycket kavat ton.
Fru Rachel suckade. Hon hade sina misstankar i fråga om Davys öron och hals. Men hon visste, att om hon gjorde min av att vilja företaga en närmare undersökning, skulle Davy ofelbart ta till fötter, och hennes egen vrickning lade i dag hinder i vägen för förföljandet.
— Uppför er nu som riktigt snälla barn, förmanade hon. — Gå inte i det värsta dammet. Stanna inte i vapenhuset och sladdra med de andra ungarna. Sitt inte och skubba er och gno på bänken. Glöm inte att ta reda på dagens text. Tappa inte kollektslantarna och glöm för all del inte att stoppa dem i bössan. Viska inte, när folk sitter nedlutade och ber, och hör noga på vad prästen predikar — jag kommer att fråga er, när ni väl är hemma igen.
