— 101 —
— Jag är rädd för korna därborta, gnällde stackars Dora, som skymtade en möjlighet till räddning.
— Nä hör nu — är du verkligen rädd för ett par kor? hånade Davy. — Di är bägge två yngre än du.
— Men di är större, sade Dora.
— Di gör dig alls inget förnär. Söla nu inte, utan kom. Det här var bussigt. När jag blir vuxen, ska jag då aldrig besvära mig med att gå i kyrkan. Jag ska nog laga så jag kommer till himlen ändå.
— Du kommer till det andra, otäcka stället, om du ohelgar sabbaten, förmanade stackars Dora och traskade med, mycket mot sin vilja.
Men Davy var inte rädd — ännu så länge. Det s. k. otäcka stället låg i ett skumt fjärran, men nöjet av en fiskeutfärd med gossarna Cotton hägrade på helt nära håll. Han önskade, att det vore litet mera fart i Dora. Där gick hon så purken och tittade sig jämt tillbaka och trutade med munnen, som om hon när som helst ämnade ta till lipen. Alltid ska jäntor fördärva nöjet för en… Men nu sade inte Davy »fanken» — inte ens i tankarna. Inte för att han ångrade, att han sagt det för en kvart sedan — tycker någon det? — men det var inte värt att utmana Makterna för trotsigt under en och samma dag.
Ungherrskapet Cotton lekte på sin bakgård och hälsade Davys ankomst med ljudliga förtjusningsrop. Pete, Tommy, Adolphus och systern Mirabel njöto i fulla drag av sin frihet, ostörda av både morsa och äldre systrar, som åkt bort. Dora var glad att åtminstone Mirabel fanns, hon hade gått och gruvat sig för att bli ensam med en hel skara pojkar. Mirabel var fullt så god som en pojke — lika bråkig, solbränd och oförvägen. Men hon bar dock kjolar och rosetter om råttsvansarna.
— Nu ä’ vi här för att gå ut och fiska med er, förkunnade Davy.
— D’ä va bussigt, tjöt den Cottonska härskaran. Alla störtade genast i väg för att gräva mask, och Mirabel sprang i spetsen med en rostig kastrull att förvara fynden uti. Dora