— 103 —
klättra upp på taket och därifrån under skrik och skratt störta på huvudet ned i höet.
Även otillåtna nöjen ha ett slut. När vagnshjulens dova mullrande över bron förkunnade, att de kyrkobesökande började begiva sig hem, ansåg Davy, att stunden för uppbrott var inne. Han löste av sig sin skyddande förklädnad, drog åter på sig sina trots allt märkvärdigt sura strumpor och skor och vände med en suck ryggen åt sin egen härliga forellfångst. Det var visst lönt att bära hem den…
— Nå, har vi inte haft gräsligt roligt? frågade han med en något konstlad glättighet, då de vandrade tillbaka ginvägen tvärs över fältet.
— Inte jag för min del, svarade Dora trumpet. — Och jag tror heller inte att du har haft det — om du riktigt tänker efter, slöt hon med en liten glimt av ett skarpsinne, som just aldrig annars var utmärkande för henne.
— Jo, det kan du slå dig i backen på att jag hade, försäkrade Davy. — Men det var väl ingen under att du inte hade roligt — du satt ju bara där och glodde som en annan — simpa.
— Jag håller mig för god att leka med sådana simpla grabbar, sade Dora högdraget.
— Äh, håll i mig i stället… Vad är det för fel med pojkarna Cotton? De ha då bra mycket skojigare än vi. De gör precis vad de vill och säger vad de vill rätt i synen på vem som helst. Jag tänker göra ackurat likadant, jag, efter den här dagen.
Trots de stora orden och den morska tonen kände sig Davy inte riktigt väl till mods. Men förr skulle han ha dött än erkänt det för Dora. Glädjen över det lyckade forellfisket och den uppiggande samvaron i övrigt hade nu hunnit fördunsta; i stället gjorde samvetet sig märkbart med små hälsosamma nyp då och då. När allt kom omkring — kanske det ändå hade varit bättre att gå till söndagsskolan och kyrkan?… Tant Lynde kunde förstås ofta vara retsam och förarglig mot en liten gosse, som älskade frihet och oberoende, men hon brukade förvara en mängd godsaker i sitt stora köksskåp, och snål var hon
