— 114 —
och vara stötta på varandra i åratal… Men i går hade Emmy och jag stor försoning. Hon sa’, att hon hade gärna velat ta första steget för länge sedan, men hon var rädd för att jag skulle visa av med henne. Och jag talte aldrig med henne, för jag trodde, att hon bara skulle knycka på nacken och vända mig ryggen. Är det inte underligt, så man kan leka kurragömma med varandra utan att komma någon vart?
— Många av ledsamheterna i livet ha sin grund bara i ett missförstånd, sade Anne. — Men nu måste jag gå, käraste. Klockan är mycket — och du borde inte ligga här ute i aftonkylan.
— Du kommer väl snart tillbaka?
— Mycket snart, det lovar jag. Och om det är någonting jag kan göra för att hjälpa dig, så gör jag det med stor glädje.
— Det vet jag. Och du har redan hjälpt mig. Ingenting förefaller mig nu så skrämmande som förut. God natt, Anne!
— God natt, kära lilla Ruby!
Anne vandrade hem med långsamma steg i månskenet, som fyllde rymden med silverglans. Denna kväll hade medfört en förändring även för henne. Livet hade fått en annan mening, ett högre ändamål. På ytan kom det att fortgå alldeles som förut, men nere på djupet hade okända krafter råkat i rörelse. Det fick ej gå med henne som med den stackars fjäriln Ruby. När hon komme till slutet av en tillvaro, finge hon ej se sig ställd inför den nya, betagen av en skälvande skräck för det alldeles okända — för en värld, för vilken varken hennes tankeliv, hennes strävanden och hennes ideella syften danat henne. De små tingen i livet, hur ljuva och behagliga de än må tyckas i sin tillfälliga omgivning, få ej vara det, varför vi leva — högre måste vi sätta vårt mål. Livet för himlen måste börja redan här på jorden.
Det ömma avskedet i trädgården blev ett avsked för alltid. Anne fick ej mera se Ruby i livet. Kvällen därpå ställde den ännu energiska föreningen »Avonleas unga Samhällsförbättrare» till en fest för Jane Andrews, som mycket snart skulle anträda sin resa till den vilda västern. Och medan lätta fötter dansade
